Södertörns flygflottilj, även F 18 Tullinge och F 18, var en svensk flygflottilj inom Försvarsmakten som verkade mellan åren 1946 och 1974. Förbandet var förlagt vid Stockholm-Tullinge flygplats i Tullinge

Södertörns flygflottilj
(F 18)
 
Fri vapensköld för Södertörns flygflottilj tolkad efter dess blasonering.
Officiellt namn Kungliga Södertörns flygflottilj
Datum 1 juli 1946 – 30 juni 1974
Land Sverige
Försvarsgren Flygvapnet
Typ Flygflottilj
Roll Jakt
Storlek Flottilj
Efterföljare Flygvapnets Södertörnsskolor
Flygdivisioner 1.divisionen
(Rudolf Röd)
2.divisionen
(Rudolf Blå)
3.divisionen
(Rudolf Gul)

Del av Krigsmakten
Förläggningsort Riksten, Tullinge
Marsch "Adlerflug" (Blankenburg) [1]
Tjänstetecken
Sköldemärken
 
Flygplan
Jaktplan J 22, J 28B, J 28C, J 34, J 35B
Skolflygplan Sk 16

 

Historik

Genom försvarsbeslutet 1942, vilken antogs av riksdagens den 17 juni 1942, angavs Flygvapnet att nio nya flygflottiljer skulle sättas upp mellan åren 1942 och 1947. Året innan, 1941, hade ÖB Olof Thörnell reviderat den femårsplan som låg till grund för försvarsbeslutet. Då föreslog han att F 16, F 17 och F 18 skulle sättas upp. För F 18 fick han även stöd från dåvarande Marinchef Fabian Tamm, som separat föreslog F 18 som ett skydd för kustflottan. Beslut om F 18 uteblev inför 1942-års försvarsbeslut, där endast F 16 och F 17 antogs. I oktober 1943 återkom ÖB till regeringen, där han framhöll vikten av att sätta upp F 18. Hans främsta argument var att F 18 skulle verka som ett skydd för marinen och dess basområden i södra Stockholmsregionen. Riksdagen antog år 1944 ett förslag från regeringen, om att F 18 skulle sättas upp som en sjunde jaktflottilj inom Flygvapnet den 1 juli 1946.
Efter en analys av tänkbara platser, där bland annat det då friliggande Årstafältet hade föreslagits som lokaliseringsort, föreslog Chefen för Flygvapnet Bengt Nordenskiöld att man istället skulle använda krigsflygfält 40, beläget intill Rikstens gård. Marken omfattade då en areal på 380 hektar, och hade år 1941 köpts från friherre Anders Cederström, en ättling till Carl Cederström.[3] Flottiljen var till en början tänkt att anläggas på en grusplatå vid Pålamalm. Platsen ansågs dock för liten och istället valde man en plats norr om Riksten vid Tullinge. På den nya platsen fanns det ett stort hinder, i form av Mörtsjön. AB Skånska Cement fick i uppdrag att torrlägga och fylla igen sjön, vilken då var 9 meter djup, och med 9 meter djup dy i botten. Arbetet med att fylla igen sjön påbörjades sommaren 1943, och i augusti 1943 var arbetet slutfört.
Den 28 juni 1946 förordnades Björn Lindskog som tillförordnad flottiljchef från den 1 juli 1946, och som flottiljchef från den 1 oktober 1946, vilket förkunnades i flottiljens första flottiljorder den 1 juli 1946.[5] Vid invigningen var enbart ett fåtal byggnader färdigställda, vilket medförde att flottiljstaben fram till 1 oktober 1946 fick husera i Flygstabens lokaler i fastigheten Tre Vapen på Banérgatan i centrala Stockholm.[6] När flottiljstaben installerade sig vid flottiljen blev det till en början i flygtjänstbyggnaden vid hangar 81.
Den 11 november 1946 invigdes flottiljen officiellt.[7] Det finns dock flera F 18-veteraner som påstår att flottiljen aldrig blev officiellt invigd, då flottiljchefen vid invigningen ska ha sagt "Härmed förklarar jag Kungl. Upplands flygflottilj invigd!".[8] Detta var en flottilj som invigdes den 1 juli 1943 i Uppsala.
När verksamheten startades vid flottiljen fanns det inga asfalterade rullbanor, så flygverksamheten fick använda sig av ett gräsfält med tre flygstråk. År 1950 asfalterades två av dessa grässtråk. Den längsta banan, i riktning 06/24, blev 2 378 meter. Den andra, i riktning 15/33, var 1 803 meter. Båda var 45 meter breda. Bana 15/33 var fram till att det asfalterades förstärkt med stålplank i det sanka området vid den igenfyllda Mörtsjön.
Från början var J 21 tänkt som flottiljens första flygplan, istället blev J 22 det första flygplanet vid flottiljen. Det tillhörde dock organisatoriskt F 8 Barkarby, då den flottiljen stod inför en ombeväpning till J 28 Vampire. De övertaliga J 22:orna ombaserades då med en division från F 8 till F 18.
Den 1 maj 1947 bildades flottiljens 1:a division, och med det tillfördes flottiljen sina två första egna J 22:or. Vid denna tidpunkt var även berghangaren, värnpliktskasernen och kanslihuset färdigställt. Den 29 april 1948 organiserades 2:a divisionen, och den 1 oktober 1948 organiserades 3:e divisionen. Flottiljens samtliga tre jaktdivisioner var beväpnade med J 22:or.[7] I slutet av 1940-talet bildades även 4:e divisionen, vilket var ett utbildningskompani vid flottiljen. Från år 1959 ändrades namnet till 4:e kompaniet, i syfte att särskilja den från de flygande enheterna. Under 1960-talet ändrades namnet ytterligare en gång, då till Utbildnings- och specialkompaniet (U/S-komp).
År 1950 tog F 18 steget in i jetåldern, då flottiljens tre divisioner ombeväpnades med 89 J 28B Vampire och fem tvåsitsiga J 28C. Året därpå, 1952, mottog flottiljen ytterligare ett par individer från flottiljer vilka ombeväpnades till J 29 Tunnan.[11] I samband med att flottiljen beväpnades med J 28B Vampire kom flottiljen att ingå i Tredje flygeskadern (E 3). Under 1950-talet utgick den från eskadern, men återkom sedan år 1957. År 1966 avvecklades och upplöstes eskadern, och det operativa ansvaret över flottiljen överfördes till Militärbefälhavaren för Östra militärområdet (Milo Ö), vilken även flottiljchefen för F 18 var underställd.
Flygvapnets J 28B Vampire blev snabbt föråldrad, i jämförelse med J 29 Tunnan, men Saabs tillverkningskapacitet var fullbokad för en lång tid framöver med tillverkningen av Saab 32 Lansen. Istället beslöts det att köpa in ett antal jaktplan med överljudsfart från utlandet. De alternativ som övervägdes var amerikanska F-86 Sabre, franska Dassault Mystère, och brittiska Supermarine Swift samt Hawker Hunter. Valet stod mellan de två brittiska flygplanen, till slut föll valet på Hawker Hunter. Det beställdes 120 flygplansindivider av modellen Hunter Mk 50. J 34 eller J 34 Hunter, som den kom att benämnas, fördelades jämnt till de två jaktflottiljerna i Stockholmsområdet F 8 och F 18. Flygvapnets första J 34 Hunter flögs hem till F 18 den 27 augusti 1955 av major Dick Stenberg.[12] År 1956 ombeväpnades flottiljens tre divisioner med J 34. Av de då övertaliga J 28:orna överfördes ett större antal till Krigsflygskolan (F 5), vilka kom att använda systemet som skolflygplan.

I januari 1963 påbörjades omskolning av flygförarna till J 35B Draken. Totalt tilldelades flottiljen 70 individer av J 35B, dock havererade ett flygplan vid leveransen.[14] Omskolningen gjordes med stöd av F 16 i Uppsala, där flygförarna dels utbildades till instruktörer, och även fick öva på tekniska fel. De första Drakenplanen som levererades till F 18 var av typen J 35B’ (B-prim), vilka saknade radar, men dessa bedömdes fortfarande med sin prestanda vara ett kraftfullt tillskott till jaktförsvaret. Senare fick F 18 den fullständiga versionen J 35B som hade radar och möjlighet att ta emot styrdatasändningar. Denna version av Draken skulle alla tre divisioner på flottiljen behålla fram till år 1973.[15] Flottiljens då övertaliga J 34:or överfördes till F 9 Säve och F 10 Ängelholm, vilka även mottog flygplansindivider från F 8.

I slutet av 1960-talet planerades ytterligare en ombeväpning av flottiljen. Denna gång skulle endast J 35B bytas ut mot J 35F, samtidigt skulle en division vid flottiljen utgå ur krigsorganisationen. De övertaliga J 35B skulle överföras till F 9 Säve. Våren 1967 meddelade Flygvapenchefen Lage Thunberg att han hade för avsikt att vakantsätta ett antal divisioner samt föreslå en avveckling av bland annat F 18. Carl Eric Almgren, Militärbefälhavaren för Östra militärområdet, hade dock en annan uppfattning, och hade för avsikt att få behålla jaktflottiljen i sitt militärområde.[16] Den 1 juli 1968 utgick dock flottiljens 2:a divisionen ur krigsorganisationen, och de övertaliga J 35:orna överfördes till Halmstad för uppställning.

År 1968 godkände riksdagen regeringens proposition (1968:109) gällande försvarsbeslutet 1968, där endast F 9 i Göteborg kom att beröras av en avveckling. Inför försvarsbeslutet hade man aktivt valt att utelämna ett beslut om förändringar av grundorganisationen, detta då Försvarets fredsorganisationsutredning (FFU) tillsattes i februari 1967. FFU hade i uppdrag att utreda lämpliga strukturförändringar i krigsmaktens fredsorganisation.[18] När väl utredningen var färdig, kom beskedet att F 2 Hägernäs och F 8 i Barkarby skulle avvecklas, och F 18 skulle omorganiseras till en skolenhet för Flygvapnets markutbildning.[19] Denna omorganisation blev starten för Flygvapnets Stockholmskarusell, där både personal, skolor och enheter från både F 2 och F 8 skulle omlokaliseras till F 18,[20] medan flygförare vid F 18 i viss mån omplacerades till andra jaktflottiljer. Genom detta beslut kom aldrig J 35B att bytas ut mot de planerade J 35F, utan de flögs vid de två kvarvarande divisionerna fram till den 30 juni 1973, då de utgick ur krigsorganisationen.

Hösten 1970 beslutade Finland att köpa ett antal J 35 Draken från Sverige. I samband med affären skulle Finland inledningsvis hyra sex J 35B, innan de J 35D som skulle slutmonteras i Finland hann levereras. J 35B var en modell som då enbart fanns på F 18. Åren 1971–1972 kom inflygning av de finländska flygförarna att genomföras på F 18. Sommaren 1972 var inflygningen genomförd, och två finländska piloter kunde flyga hem de första finländska flygplanen.[21]

År 1974 var flottiljens sista verksamma år, de två kvarvarande divisionerna hade avvecklats året innan. Först hade 1:a divisionen avvecklats i juni och sedan avvecklades 3:e divisionen den 31 december 1973. Slutligen avvecklades flottiljen den 30 juni 1974. Utbildnings- och specialkompaniet överfördes till det nya skolförbandet, där det fick namnet Utbildningskompaniet.

Viktigare årtal

  • 1941: ÖB föreslår inför försvarsbeslutet 1942, om bland annat uppsättning av F 18.
  • 1942: Riksdagen beslutar försvarsbeslutet 1942, där F 18 inte finns med.
  • 1943: ÖB återkommer till regeringen om att sätta upp F 18.
  • 1944: Riksdagen antar Regeringens förslag om att sätta upp F 18.
  • 1946: Flottiljen börjar sin verksamhet den 1 juli.
  • 1946: Flottiljen invigs officiellt den 11 november.
  • 1947: Flottiljen tillförs sina första flygplan, två J 22:or.
  • 1947: 1:a Divisionen vid F 18 sätts upp den 1 maj.
  • 1947: 4:e Divisionen vid F 18 sätts upp.
  • 1948: 2:a Divisionen vid F 18 sätts upp den 29 april.
  • 1948: 3:e Divisionen vid F 18 sätts upp den 1 oktober.
  • 1950: Flottiljen får sin första asfalterade rullbana.
  • 1950: Flottiljen ombeväpnas till J 28B Vampire och tar steget in i jetåldern.
  • 1950: Flottiljen underställs chefen för Tredje flygeskadern (E 3).
  • 1950: Flottiljens första berghangar färdigställs.
  • 1956: Flottiljens blir en sektorflottilj och ansvara för sektor O2.
  • 1956: Flottiljen ombeväpnas till J 34 Hunter.
  • 1956: Acro Hunters bildas i samband med flottiljens tio års jubileum.
  • 1959: 4:e Divisionen namnändras till 4:e kompaniet.
  • 1960: 4:e kompaniet namnändras till Utbildnings- och specialkompaniet.
  • 1963: Flottiljen ombeväpnas till J 35B Draken.
  • 1964: Acro Hunters blir Acro Deltas i samband med att flottiljen tillförts J 35.
  • 1965: Flottiljens blir en vanlig flottilj, genom att sektor O2 uppgår i sektor O5.
  • 1966: E 3 upplöses och flottiljen underställs chefen Östra militärområdet.
  • 1968: 2:a Divisionen vid F 18 utgår från och med den 1 juli.
  • 1971: Riksdagen beslutar om att F 18 ska avvecklas som jaktflottilj.
  • 1971: F 18 stödjer utbildning av Finländska piloter.
  • 1973: 1:a Divisionen vid F 18 utgår från och med den 1 juli.
  • 1973: 3:e Divisionen vid F 18 utgår från och med den 31 december.
  • 1974: Flottiljen avvecklas den 30 juni.

    Ingående enheter

    BeteckningNamnAktivAnmärkning
    181. divisionen Rudolf Röd 1947–1973 Upplöst 1973
    182. divisionen Rudolf Blå 1948–1968 Upplöst 1968
    183. divisionen Rudolf Gul 1948–1973 Upplöst 1973
    O2 Sektor O2 1956–1965 Uppgick 1965 i sektor O5
      Acro Hunters 1957–1964 Flyguppvisningsgrupp
      Acro Deltas 1964–1973  

    Rudolf Röd

    Rudolf Röd var 1:a divisionen vid flottiljen, eller 181:a jaktdivisionen inom Flygvapnet, och bildades den 1 maj 1947. Divisionen beväpnades till en början med J 22. Ett flygplan som flögs fram till år 1950, då flottiljens samtliga divisioner tog steget in i jetåldern, genom ombeväpningen till J 28B Vampire. Vampire blev kortvarig vid divisionen, då den redan år 1956 ersattes av J 34 Hunter. Under början av 1960-talet ombeväpnades divisionen till J 35B Draken. I slutet av 1960-talet planerades att divisionen skulle tillföras J 35F. Någon ombeväpning blev det aldrig, utan divisionen upplöstes och utgick ur krigsorganisationen från och med den 1 juli 1973.

    Rudolf Blå

    Rudolf Blå var 2:a divisionen vid flottiljen, eller 182:a jaktdivisionen inom Flygvapnet, och bildades den 29 april 1948. Divisionen beväpnades till en början med J 22. Ett flygplan som flögs fram till år 1950, då flottiljens samtliga divisioner tog steget in i jetåldern, genom ombeväpningen till J 28B Vampire. Vampire blev kortvarig vid divisionen, då den redan år 1956 ersattes av J 34 Hunter. Under början av 1960-talet ombeväpnades divisionen till J 35B Draken. I slutet av 1960-talet planerades att två av flottiljens divisioner skulle tillföras J 35F, och en division av ekonomiska skäl skulle utgå ur krigsorganisationen. Denna division blev Rudolf Blå, vilken utgick från och med den 1 juli 1968.

    Rudolf Gul

    Rudolf Gul var 3:e divisionen vid flottiljen, eller 183:e jaktdivisionen inom Flygvapnet, och bildades den 1 oktober 1948. Divisionens första chef var Waldemar Hessle. Divisionen beväpnades som de två andra med jaktflygplanet J 22. Ett flygplan som flögs fram till år 1950, då flottiljens samtliga divisioner tog steget in i jetåldern, genom ombeväpningen till J 28B Vampire. Vampire blev kortvarig vid divisionen, då den redan år 1956 ersattes av J 34 Hunter. År 1963 blev divisionen först vid flottiljen med ombeväpnas till J 35B Draken. I slutet av 1960-talet planerades att divisionen skulle tillföras J 35F. Någon ombeväpning blev det aldrig, utan divisionen upplöstes och utgick ur krigsorganisationen från och med den 31 december 1973. Från den 1 januari 1974 övergick delar av divisionens personal till Bleking flygflottilj (F 17). Divisionens sista chef blev Peter Forssman.

    STRIL

    På flottiljens område fanns Luftförsvarscentralen (LFC) för Luftförsvarssektor O 2, Falken. Luftförsvarscentralen som var den andra som byggdes för STRIL 50-systemet inrymdes i kontorsdelen tillhörande den gamla delen av berghangaren på flottiljen och började användas hösten 1951. Den tekniska utrustningen hade dock provats, tillfälligt uppbyggd vid F 13:s gymnastiksal, under flygvapenövningen 1949.[23] Sektor O 2 var i sin tur indelad i tre luftbevakningsområden för optisk rapportering från luftbevakningstorn. I varje luftbevakningsområde sammanställdes de optiska observationerna i områdets luftförsvarsgruppcentral. De tre luftförsvarsgruppcentralerna fanns i Katrineholm, Södertälje och Älta.[24] På berget ovanför Luftförsvarscentralen placerades en radarstation av typen PJ-21/F som innehöll spaningsradar PS-14/F och höjdmätningsradar PH-13/F, detta för att ge luftförsvarcentralen möjlighet att leda jaktplanens strid i närområdet. För spaning på hög höjd fick sektor O 2 först en PS-16-radar med beteckningen R180 Valpen som sattes upp i årsskiftet 1954–1955 på Skarpö-Vindö på utsidan Djurö. 1964 ersattes denna radar med en modernare PS-65 på samma plats med beteckningen R180 Orren som togs ur drift först 1992.
    När sedan STRIL 60 ersatte STRIL 50 slogs luftförsvarssektor O 2 och O 3 samman till sektor O 5 som kom att kontrolleras av en nybyggd luftförsvarscentral i Bålsta, Puman, och de gamla centralerna fick beteckningen Luftförsvarsundercentral. En av de nybyggda radargruppcentralerna i sektor O 5 Björnen i Grödinge kom att tillhöra F 18:s strilbataljon och togs i drift under andra hälften av 1960-talet. Från början tog centralen emot radarbilder överförda via bredbandslänkar från tre radarstationer för låghöjdsspaning av typen PS-15 och en höjdmätarradar av typen PH-39. En PS-15 var placerad på Ornö den andra på Torö, den sista var placerad vid radargruppcentralen och hade en mycket lägre mast då denna station användes som utbildningsstation. I mitten av 1970-talet när Smalbandsöverföring av radarbild infördes kunde radargruppcentralen ta in radarinformation från betydligt fler radarstationer. I juni 1983 överfördes radargruppcentralen till F 13:s strilbataljon, i december 1992 genomfördes det sista incidentberedskapsdygnet vid anläggningen.[2

    Acro Hunters

    Till flottiljens tioårsjubileum startades uppvisningsgruppen Acro Hunters som gjorde sin första uppvisning få F 18:s flygdag i juni samma år. Gruppen kom att göra ett flertal uppvisningar under åren 1956–1962, olika konstellationer provades, både fyr- och fem-grupp användes vid uppvisningarna. Nymodigheten ljudbang ingick i uppvisningsprogrammet, då J 34 var det första av flygvapnets plan som kunde nå överljudshastighet även om det krävde en dykning in mot uppvisningsområdet för att nå den.[27]

    1964 startades uppvisningsgruppen Acro Deltas som en efterföljare till Acro Hunters, bland annat gjordes uppvisningar på den internationella flygutställningen på Le Bourgets flygplats i Paris.

    Flygplatsen

    Huvudporten till den gamla delen av berghangaren.
    Huvudporten till den gamla delen av berghangaren.

    Södertörns flygflottilj blev den andra efter Göta flygflottilj, av totalt fem flottiljer, där berghangar anlades. Redan vid projekteringen av bergsanläggningen vid F 18 var det tänkt att två anläggningar skulle anläggas. Bergshangaren projekterades i tre etapper.[29] Under början av 2000-talet såldes en del av anläggningen och nyttjas nu till civilverksamhet, medan en del stängdes och förseglades för gott.[30][31]

    Etapp 1

    Etapp 1 byggdes under åren 1947–1949, och togs sedan i bruk år 1950. Anläggningen var utformad som den första bergsanläggningen vid F 9, dock hade det gjorts vissa förbättringar. I etapp 1 byggdes bergshangaren så att den till stor del låg ovanför markytan. Hangargolvet ligger i den ena porten 2,5 meter lägre än plattan, och vid den andra porten skiljer det sig 1,1 meter.[32]

    Etapp 1 projekterades från början att rymma Saab J 21, men utrymmena blev större än vad som krävdes för J 21. Även om anläggningen blev större än vid projekteringen, så uppstod platsbrist, då senare flygplan krävde mer plats. Berghangaren anpassades till både J 28 Vampire, J 34 Hunter och J 35 Draken.[30]

    Etapp 2-3

    Under 1950-talet påbörjades etapp 2 och 3. Den nya delen är helt nedsänkt från markytan, och har två 300-500 meter långa lutande uppfartstunnlar, vilka är sammankopplade med huvudtunneln, vilken är hästskoformad. Längst ned i huvudtunneln finns ett antal sidotunnlar. Totalt är anläggningen på cirka 22.000-24.000 m2.[32] Tanken var att den nya delen av berghangaren skulle förbindas med den gamla delen, vilket skulle kräva en hiss för flygplanen. Ett problem var även hur man skulle kunna öka skyddet från verkan av kärnvapen på den gamla delen av hangaren så att den skulle få ett skydd likvärdigt den nya delen av hangaren. År 1958 beslutades att inte slutföra utbyggnaden av berghangaren, då kostnaderna ansågs för stora (totalt hade fyra miljoner äskats), och att utspridning av flygplanen i Bas 60-systemet gav betydligt bättre skydd mot kärnvapen.[33] Istället kom försvaret att använda den nya delen som en gemensam förrådshållning för försvarsgrenarna. Bland annat förvarade Marinen under 1980-talet rotorblad till sina helikoptrar i det nya berget.[34] Under 1990-talet uppkom dock rasrisk, och ett tillträdesförbud utfärdades. Det löstes med att klä väggarna provisoriskt med träbjälkar.

    Flygbaser

    I samband med att flygbassystem Bas 60 togs i bruk anlades ett flertal krigsflygbaser. F 18 tilldelades ansvaret för två krigsflygbaser, Arlanda flygplats och Malmby flygbas öster om Strängnäs. Basen i Malmby utnyttjades regelmässigt vid fältövningar, och sköttes av en flygtekniker boende intill banan. Flygförarnas och teknikernas förläggning var Folkhögskolan i Mariefred, där även Markstyrkan hade sina rum och lokaler. Malmbybasen saknade ordentlig banbelysning, varför landning i mörker krävde extra planering. Vid vissa tillämpade övningar användes reservvägbasen vid Hedby, vars landningsbana utgjordes av allmän väg som då avspärrades. Hedby var dock en reservbas som tillhörde F 1.[35] Efter att F 18 avvecklades omfördelades Malmby till F 1 i Västerås.

    Kamratförening

    År 1984 bildades F 18 Kamratförening, föreningens syfte var att bevara och förmedla historien runt flottiljen. Bildandet skedde på initiativ av dåvarande flottiljchef Bernt Östh, och föreningens förste ordförande blev Rolf Rasmussen.[36]

    I samband med att F 16 i Uppsala skulle avvecklas fick föreningen genom kamratföreningen vid F 16 veta att det i Uppsala fanns en komplett J 35B Draken (S/N 35221). Den hade flyttats från Linköping till Uppsala för att förevisas vid F 16:s 50-årsjubileum år 1993. Flygplanet var ursprungligen levererat till F 16, den 12 april 1962. Den 14 september 1962 överfördes flygplanet till Tullinge som lån, för att övertas helt av F 18 den 1 januari 1963. Den 28 juni 1973 togs individen ur tjänst, och kasserades formellt den 19 juli 1973, då med en gångtid på 1075 timmar. Den 28 november 1973 flögs den till Malmen i Linköping, där den kom att konserveras vid Flygvapenmuseet.[37]

    Den 15 december 2003 återfördes flygplanet till Tullinge. Efter ett långt projekt med att restaurera individen, färdigställdes det hösten 2010. Flygplanet hade då blivit en kopia på hur Acro Deltas flygplan sett ut, dvs omålad aluminiumyta med en blågul fena. Föreningens första avsikt var att placera det på en stolpe inne på flottiljområdet. Senare var det tänkt att placera flygplanet vid banänden vid Riksten. Sen ändrades det, och det uppkom önskemål om att placera det framför kanslihuset, men på grund av byggnation inne på området ändrades även det. Efter flera möten med Botkyrka kommun ansåg kamratföreningen att det inte fanns något önskemål från kommunen. Det uttalades även från kommunen att det inte skulle finnas något inom Rikstens friluftsstad som påminde om flottiljen. Flygplanet återlämnades då till sin ägare, Flygvapenmuseum, vilka deponerade det till Österlens flygmuseum.

    Traditioner och fana

    I samband med att riksdagen beslutade om att sätta upp F 18 som flottilj, fick Riksheraldikern Harald Fleetwood i uppgift att ta fram ett förslag till både ett heraldiskt vapen samt förbandsfana. När väl vapnet var färdigt och tilldelades flottiljen saknades den kungliga kronan. Det accepterades inte av flottiljen, som lade till en egen krona på det vapen som sattes upp på vaktbyggnaden. När så Riksheraldikern upptäckte att flottiljen förändrat vapnet, fick han svaret från flottiljen att "F 18 var ett Kungligt förband och att ett misstag måste ligga från Riksheraldikerämbetets sida!"[39]

    Flottiljemblemet, det heraldiska vapnet, bestod av Stockholms läns vapen. Detta förekom vid vaktkasernen samt ibland applicerat framför förarplatsen på båda sidor av flygplanskroppen.

    Efter avvecklingen av flottiljen överfördes dess traditioner till Södertörnsskolorna, och från år 1986 överfördes de till F 16 Uppsala. År 2003 avvecklades F 16, och traditionerna överfördes från år 2004 till F 17 i Kallinge, vilka senare överförde dem till Luftstridsskolan i Uppsala.

    Tjänstgöringstid för flygplanstyper

    Under flottiljens verksamma år var den hela tiden organiserad som jaktflottilj. Det första året, 1946, lånades en division J 22 från F 8.

Informationskälla: www.Wikiwand.com